lördag5:dec. eftermiddag
Det har blivit en smula vinter,backen upp till vårat har blivit hal och lämpar sig inte för cykling. Jag är inte säker på att någon har cyklat ner för backen sedan greta missade kurvan och for ut i skogenmed buller och bång. Man cyklar överhuvudtaget inte så mycket längre, annat var det förr, då cyklade man.Om man någon gång cyklar nu för tiden så är det för att ta sig från punkt A till punkt B. Förr, för längesedan var det så mycket mer än så Jag minns mycket väl mina cykelvägar ifrån barndommen. Det är besynnerligt hur detaljerade sådana minnesbilder är. Stenkanter, rotknölar asfaltskanter kniviga passager allt framträder mycket klart.
Vägen ner till Rosenvägen dit jag cyklade de flesta dagar i veckan för att spela foppôll var ganska odramatisk så när som på en trång passage mellan en stentrappa och ett brunbetsat trästaket. Man cyklade ner för Högåsvägen och svängde upp på trotoaren till vänster via Eva anderssons garageinfart,där stenkanten var lägre. Man var tvungen att ta ut svängen en aning men ändå hålla sig på trotoaren för att komma rakt in till vänster mot det lilla gattet mellan trappan och staketet.Det var nödvändigt att stå på tramporna dels för att hålla balansen och dels för att inte slå den högra trampan i trappan. Det var daglig precissions och balansträning. En bra dag när känslan var den rätta och man hade luft i däcken så kunde man satsa på att hoppa ner för den tre steg långa trappan.
Jag minns hur jag rullade nerför högåsvägen , backen var ganska brant och gav den nödvändiga farten. Jag tog ut en vid sväng åt höger, ända ut i kanten där resterna av vinterns sandningar gkorde det förädiskt halt. I höjd med trappan eller strax ovanför svänger jag vänster och har en lite diagonal ansats mot trappan, på så sätt blev det lite medlut och det var lättare att hålla farten uppe. Ett par tre snabba tramptag
- schhhhhhhuit-schhhhiut-schhhhhhuit, trampan skrapade mot det skrynkliga kedjeskyddet.Det var någonstans där,lite för sent, som jag såg trotoarkanten. Nu gick det fort.Jag hann uppfatta Yngve bengtsson där han stod uppsträckt i rabbaten med ett förvånat eller iallafall mycket uppmärksamt ansiktsuttryck Ljudet ifrån det intensiva trampandet hade fått honom att titta upp. Sen röck jag i styret för att få framhjulet över kanten. Granitkanten small in i fälgen. cykeln gjorde ett skramlande krumsprång. Med framåtlutad slagsida for jag ut i ovissheten. Nu var det en fråga om överlevnad Nedslaget blev inte bra. Hårt och stumt slog fälgen ner i asfalten.Bakhjulet tog nedersta steget.Ett par sekunders desperat parerande hjälpte inte. Cykeln kastade framhjulet ställde sig på tvären, hela världen slog runt i ett virvlande kaos av ben och armar,hjul,grenar och löverk
Yngve skrattade genom näsan och tuggade Tenor medan han hjälpte mig ur buskaget och reste upp cykeln. Med punka gick jag den sista biten till fotbollsplanen. Dit kom man varje dag med eller utan vurpor, full av entusiasm inför dagens matcher. Ofta fick man vänta på dom andra. Jonas kom alltid tidigt. Jag ser framför mig hur han kommer hoppspringandes med en sko på medan han liksom springer på den andra i farten. Han har en halväten macka i munnen och en boll under armen.När han kommit halvägs upp far den nyss igenslängda ytterdörren upp och hans morsa börjar ropa. Jonas ville inte höra men han kom aldrig undan det skalade äpplet. hon kom hela vägen upp till planen om det krävdes. Det var naturligtvis ett fruktansvärt handikapp.Han hånades svårt för det skalade äpplet. Men inte för mycket, bra fotbollar var hårdvaluta. Kom det ingen med en bra fotboll kunde det sluta så illa att Marie fick springa in till sig, hon bodde alldeles intill planen, och hämta sin pappas gamla läder. Det var en brun liten läderboll med snörning som det var mycket svårt att bli vän med. Den blev tung som bly om den blev våt. Snörningen och den ovala formen gjorde att den studsade som den själv ville. Det var ofta till förtret men kunde också vara till ens fördel när man tvingades förklara en eller annan fatal miss. Bollen var på det hela taget värdelös, men bättre än ingen boll alls. Innan spelet kunde börja skulle det bestämmas lag. Det var som regel en ganska kort process där man delade upp i så jämna lag som möjligt. Ett visst munhuggande kunde naturligtvis uppstå man var inte alltid överens om kvaliteten på alla spelare. Alla skulle ju så att säga vägas mot varandra. Det statiska odemokratiska systemet med två lagledare som skulle turas om att välja spelare var en skolprodukt och inget för seriösa fotbollspelare. Ibland fanns det självklara auktoriteter som i kraft av sin ålder eller odiskutabla kvalitet tog kommandot Han kunde då föreslå sig själv jämte någon yngre lovande eller någon helt oduglig mot resten.
-Jag å tôtis mota klabbet!
Klabbet som bestod av alla utom stjärnan och tôtis var inte helt rättslösa dom kunde kontra med ett motförslag men oftast så antogs utmaningen utan protester. Efter en stunds taktik och positionsgenomgång bestämdes vad man skulle "gå te" samt några grundläggande regler. Tre hörner straff, inga höjdare,flygande målvakt, inga tacklingar ve Hasse på Högens häck, det var taggatrå i den. sedan började matchen.
Det var en allvarsam lek och frågan är om man inte nådde sin topp i seriositet någon gång där. Match efter match , svetten lackade och vi höll på tills dom andra inte fick vara ute längre eller tills mörkret satte stopp. Det var inte alla som hade fotbollskor man spelade i det man hade. Alla hade några slags skor utom Jalling, han spelade i strumpor eller barfota. Jag hade ett par erbarmligt pinsamma plastskor med stenhård hätta som hette Bobby. En del hade riktiga läderskor men bara en hade ett par Kopa. Dom var som en ouppnåelig dröm som man bara kunde be att få titta på. Ofattbart dyra tillverkade i det finaste skinnet som fanns i hela världen, känguru. Numera äger jag ett par kopa, jag sprang på ett par på en secondhand i stockholm. Tvåhundra spänn för ett par gamla fotbollskor två nummer för stora men jag tvekade inte en sekund. jag har inte sett dom på ett par år men dom ligger här någonstans, mina Kopa. Ett par skor från 1970 tillverkade i svinskinn som gör sig bättre som dröm. Nä nu skall jag till Martin och projektera. Vi kanske skall bygga en kastmaskin, ett grabbprojekt så man inte kvävs av alla tjejbaciller.