storögd glor hopen
med halsar i sträck
eld far i skyn där blixtar ljunga
fjär dundra mjölner
bak skummande mjöd
med pannan i veck
huka nu skalden
trögt flyter versen
till lycka och välgång
kväden här ropas
för tidender goda
skålar slås
långt far tanken
över svithjod kalla
med anlete slätt
nu skålen tömmes.
torsdag 31 december 2009
om att tiden är en skiva och så det där med grönsaker
Det är nyårsafton. Åt frukost med ungdomarna idag, vi enades om att tiden är en rund skiva.Vi springer utmed kanten på skivan, ett varv är ett år. Skivan lutar ganska mycket och på den översta punkten år det nyårsafton. Vi har haft uppförsbacke hit. Vi har stretat och halkat oss hit upp i mörkret så nu blir det bättre. En lång bågig utförslöpa och medvind ner till sommaren och ljuset. Ser plötsligt en massa arbete framför mig och som vanligt kommer det ett sting av dåligt samvete. Roj säger att det är väl en djävla tur att vi har dåligt samvete annars skulle ingenting bli gjort, det kan han kanske ha rätt i ,men det kunde väl vara måtta på eländet. Det dåliga samvetet är en ganska trist drivkraft och förutsätter på nåt vis att man alltid ligger efter med det man skall göra det gäller ju sådand som redan borde vart gjort. Det som ligger i framtiden ser man fram emot och det som driver är ens ide om hur man bör leva för att ta död på så lite som möjligt av planeten. Man bör ju odla sina egna grönsaker och föda upp sina egna får. Sedan bör man skörda och ta hand om härligheten, stoppa det i källare och frysar så man har att käka över vintern. Slippa gå till ica och köpa inplastade grönsaker ifrån världens alla hörn och ihjältorterade köttbitar i frigolitlådor med atmosfär och något som ser ut som en dambinda i botten. Mycket är vunnet här i livet om man slipper undan det.
Nu är det snartdags att fira Nyår, vi skall till Thomas och Ylva. Undrar om raketer är väldigt miljövidriga? dom är naturligtvis onödiga men ack så oemotståndliga.
Gott nytt år på er alla två.
Nu är det snartdags att fira Nyår, vi skall till Thomas och Ylva. Undrar om raketer är väldigt miljövidriga? dom är naturligtvis onödiga men ack så oemotståndliga.
Gott nytt år på er alla två.
fredag 18 december 2009
måndag 14 december 2009
Måndag.....
I dag har jag gjort ett aktivt val. Jag har bytt fondförvaltare, det är dom som har som idé att spekulera bort folks pensionspengar på den globaaaala marknaden. Det är inte så att man kan välja att vara med eller inte, man kan bara välja vem som skall spekulera bort pengarna och hur fort det skall gå. Det finns ungefär 23 miljoner fondförvaltare i Sverige, jag valde en i Borås för att gynna det lokala näringslivet. Jag utgår ifrån att den där boråsaren blir oförskämt rik och när han/hon har blivit det så kommer han/hon med mycket stor sannolikhet, för att inte säga visshet, att etablera sig varberg. Då kanske man får tillfälle att utföra en eller annan tjänst åt denna förutsägbara person. En groteskt stor utegrill i utrotningshotad granit eller nåt i den stilen.
På så vis har jag tänkt mig att få tillbaka någon promille av det som jag har förlorat. Jag tror att detta är en strategi så god som någon och känner mig någorlunda nöjd med mitt val. Förutom boråsaren så valde jag snabbvarianten av bortspekulation, så vill det sig väl så är det kräket här redan om ett par år och jag kan få min återbäring. Jag hyser inga som helst tvivel om att jobbet är mitt, jag kan ju språket.....När kôm iiiiiiii..... Å såååå finer summerschtuga i har.
I dag har jag gjort ett aktivt val. Jag har bytt fondförvaltare, det är dom som har som idé att spekulera bort folks pensionspengar på den globaaaala marknaden. Det är inte så att man kan välja att vara med eller inte, man kan bara välja vem som skall spekulera bort pengarna och hur fort det skall gå. Det finns ungefär 23 miljoner fondförvaltare i Sverige, jag valde en i Borås för att gynna det lokala näringslivet. Jag utgår ifrån att den där boråsaren blir oförskämt rik och när han/hon har blivit det så kommer han/hon med mycket stor sannolikhet, för att inte säga visshet, att etablera sig varberg. Då kanske man får tillfälle att utföra en eller annan tjänst åt denna förutsägbara person. En groteskt stor utegrill i utrotningshotad granit eller nåt i den stilen.
På så vis har jag tänkt mig att få tillbaka någon promille av det som jag har förlorat. Jag tror att detta är en strategi så god som någon och känner mig någorlunda nöjd med mitt val. Förutom boråsaren så valde jag snabbvarianten av bortspekulation, så vill det sig väl så är det kräket här redan om ett par år och jag kan få min återbäring. Jag hyser inga som helst tvivel om att jobbet är mitt, jag kan ju språket.....När kôm iiiiiiii..... Å såååå finer summerschtuga i har.
söndag 13 december 2009
Har fortfarande inte engagerat mig i det här med att lägga in bilder på bloggen, det blir lite enahanda med bara text. Det största problemet är kanske att man måste ha bilder och då krävs det en kamera. Dessutom måste man ha tid,vilket är en bristvara för tillfället. Tidsbristen får man väl strängt taget skylla på sig själv och sin egen feghet. Jag menar då att man är för feg för att välja en alternativ livstil som innebär färre timmar av lönearbete. Det är så lätt att dras med i snålfeghetens karusell som har en tendens att gå fortare och fortare.
Jag planerar i hemlighet att lura husse och helt enkelt tappa taget och låta mig slungas iväg av centrifugalkraften. Sedan är planen att kubba därifrån. Det är ingen genomarbetad plan ,den är förmodligen helt kass men jag tror inte att jag kan bättre än så. När jag kubbat iväg och är fri så föreställer jag mig att saker och ting löser sig med hjälp av det som man har inom sig. Då skall jag leva i någon slags samklang med alltihop och ägna mig åt sådant som när livet så att det blir lite större och lite frodigare så man får mer att gräva i. Det kan naturligtvis gå åt helvete alltihop, husse kanske inte är så lättlurad som jag vill tro. Kanske sitter jag ohjälpligt fast i den här djävla karusellen med dom andra. Här far vi runt och hoppas att pengastapeln skall växa medan tidstapeln obönhörligt krymper.
Jag arbetar vidare, med min geniala plan som drivkraft och hoppas på att strävsamheten skall betala sig på något vis.
G'natt
Jag planerar i hemlighet att lura husse och helt enkelt tappa taget och låta mig slungas iväg av centrifugalkraften. Sedan är planen att kubba därifrån. Det är ingen genomarbetad plan ,den är förmodligen helt kass men jag tror inte att jag kan bättre än så. När jag kubbat iväg och är fri så föreställer jag mig att saker och ting löser sig med hjälp av det som man har inom sig. Då skall jag leva i någon slags samklang med alltihop och ägna mig åt sådant som när livet så att det blir lite större och lite frodigare så man får mer att gräva i. Det kan naturligtvis gå åt helvete alltihop, husse kanske inte är så lättlurad som jag vill tro. Kanske sitter jag ohjälpligt fast i den här djävla karusellen med dom andra. Här far vi runt och hoppas att pengastapeln skall växa medan tidstapeln obönhörligt krymper.
Jag arbetar vidare, med min geniala plan som drivkraft och hoppas på att strävsamheten skall betala sig på något vis.
G'natt
torsdag 3 december 2009
lördag5:dec. eftermiddag
Det har blivit en smula vinter,backen upp till vårat har blivit hal och lämpar sig inte för cykling. Jag är inte säker på att någon har cyklat ner för backen sedan greta missade kurvan och for ut i skogenmed buller och bång. Man cyklar överhuvudtaget inte så mycket längre, annat var det förr, då cyklade man.Om man någon gång cyklar nu för tiden så är det för att ta sig från punkt A till punkt B. Förr, för längesedan var det så mycket mer än så Jag minns mycket väl mina cykelvägar ifrån barndommen. Det är besynnerligt hur detaljerade sådana minnesbilder är. Stenkanter, rotknölar asfaltskanter kniviga passager allt framträder mycket klart.
Vägen ner till Rosenvägen dit jag cyklade de flesta dagar i veckan för att spela foppôll var ganska odramatisk så när som på en trång passage mellan en stentrappa och ett brunbetsat trästaket. Man cyklade ner för Högåsvägen och svängde upp på trotoaren till vänster via Eva anderssons garageinfart,där stenkanten var lägre. Man var tvungen att ta ut svängen en aning men ändå hålla sig på trotoaren för att komma rakt in till vänster mot det lilla gattet mellan trappan och staketet.Det var nödvändigt att stå på tramporna dels för att hålla balansen och dels för att inte slå den högra trampan i trappan. Det var daglig precissions och balansträning. En bra dag när känslan var den rätta och man hade luft i däcken så kunde man satsa på att hoppa ner för den tre steg långa trappan.
Jag minns hur jag rullade nerför högåsvägen , backen var ganska brant och gav den nödvändiga farten. Jag tog ut en vid sväng åt höger, ända ut i kanten där resterna av vinterns sandningar gkorde det förädiskt halt. I höjd med trappan eller strax ovanför svänger jag vänster och har en lite diagonal ansats mot trappan, på så sätt blev det lite medlut och det var lättare att hålla farten uppe. Ett par tre snabba tramptag
- schhhhhhhuit-schhhhiut-schhhhhhuit, trampan skrapade mot det skrynkliga kedjeskyddet.Det var någonstans där,lite för sent, som jag såg trotoarkanten. Nu gick det fort.Jag hann uppfatta Yngve bengtsson där han stod uppsträckt i rabbaten med ett förvånat eller iallafall mycket uppmärksamt ansiktsuttryck Ljudet ifrån det intensiva trampandet hade fått honom att titta upp. Sen röck jag i styret för att få framhjulet över kanten. Granitkanten small in i fälgen. cykeln gjorde ett skramlande krumsprång. Med framåtlutad slagsida for jag ut i ovissheten. Nu var det en fråga om överlevnad Nedslaget blev inte bra. Hårt och stumt slog fälgen ner i asfalten.Bakhjulet tog nedersta steget.Ett par sekunders desperat parerande hjälpte inte. Cykeln kastade framhjulet ställde sig på tvären, hela världen slog runt i ett virvlande kaos av ben och armar,hjul,grenar och löverk
Yngve skrattade genom näsan och tuggade Tenor medan han hjälpte mig ur buskaget och reste upp cykeln. Med punka gick jag den sista biten till fotbollsplanen. Dit kom man varje dag med eller utan vurpor, full av entusiasm inför dagens matcher. Ofta fick man vänta på dom andra. Jonas kom alltid tidigt. Jag ser framför mig hur han kommer hoppspringandes med en sko på medan han liksom springer på den andra i farten. Han har en halväten macka i munnen och en boll under armen.När han kommit halvägs upp far den nyss igenslängda ytterdörren upp och hans morsa börjar ropa. Jonas ville inte höra men han kom aldrig undan det skalade äpplet. hon kom hela vägen upp till planen om det krävdes. Det var naturligtvis ett fruktansvärt handikapp.Han hånades svårt för det skalade äpplet. Men inte för mycket, bra fotbollar var hårdvaluta. Kom det ingen med en bra fotboll kunde det sluta så illa att Marie fick springa in till sig, hon bodde alldeles intill planen, och hämta sin pappas gamla läder. Det var en brun liten läderboll med snörning som det var mycket svårt att bli vän med. Den blev tung som bly om den blev våt. Snörningen och den ovala formen gjorde att den studsade som den själv ville. Det var ofta till förtret men kunde också vara till ens fördel när man tvingades förklara en eller annan fatal miss. Bollen var på det hela taget värdelös, men bättre än ingen boll alls. Innan spelet kunde börja skulle det bestämmas lag. Det var som regel en ganska kort process där man delade upp i så jämna lag som möjligt. Ett visst munhuggande kunde naturligtvis uppstå man var inte alltid överens om kvaliteten på alla spelare. Alla skulle ju så att säga vägas mot varandra. Det statiska odemokratiska systemet med två lagledare som skulle turas om att välja spelare var en skolprodukt och inget för seriösa fotbollspelare. Ibland fanns det självklara auktoriteter som i kraft av sin ålder eller odiskutabla kvalitet tog kommandot Han kunde då föreslå sig själv jämte någon yngre lovande eller någon helt oduglig mot resten.
-Jag å tôtis mota klabbet!
Klabbet som bestod av alla utom stjärnan och tôtis var inte helt rättslösa dom kunde kontra med ett motförslag men oftast så antogs utmaningen utan protester. Efter en stunds taktik och positionsgenomgång bestämdes vad man skulle "gå te" samt några grundläggande regler. Tre hörner straff, inga höjdare,flygande målvakt, inga tacklingar ve Hasse på Högens häck, det var taggatrå i den. sedan började matchen.
Det var en allvarsam lek och frågan är om man inte nådde sin topp i seriositet någon gång där. Match efter match , svetten lackade och vi höll på tills dom andra inte fick vara ute längre eller tills mörkret satte stopp. Det var inte alla som hade fotbollskor man spelade i det man hade. Alla hade några slags skor utom Jalling, han spelade i strumpor eller barfota. Jag hade ett par erbarmligt pinsamma plastskor med stenhård hätta som hette Bobby. En del hade riktiga läderskor men bara en hade ett par Kopa. Dom var som en ouppnåelig dröm som man bara kunde be att få titta på. Ofattbart dyra tillverkade i det finaste skinnet som fanns i hela världen, känguru. Numera äger jag ett par kopa, jag sprang på ett par på en secondhand i stockholm. Tvåhundra spänn för ett par gamla fotbollskor två nummer för stora men jag tvekade inte en sekund. jag har inte sett dom på ett par år men dom ligger här någonstans, mina Kopa. Ett par skor från 1970 tillverkade i svinskinn som gör sig bättre som dröm. Nä nu skall jag till Martin och projektera. Vi kanske skall bygga en kastmaskin, ett grabbprojekt så man inte kvävs av alla tjejbaciller.
Det har blivit en smula vinter,backen upp till vårat har blivit hal och lämpar sig inte för cykling. Jag är inte säker på att någon har cyklat ner för backen sedan greta missade kurvan och for ut i skogenmed buller och bång. Man cyklar överhuvudtaget inte så mycket längre, annat var det förr, då cyklade man.Om man någon gång cyklar nu för tiden så är det för att ta sig från punkt A till punkt B. Förr, för längesedan var det så mycket mer än så Jag minns mycket väl mina cykelvägar ifrån barndommen. Det är besynnerligt hur detaljerade sådana minnesbilder är. Stenkanter, rotknölar asfaltskanter kniviga passager allt framträder mycket klart.
Vägen ner till Rosenvägen dit jag cyklade de flesta dagar i veckan för att spela foppôll var ganska odramatisk så när som på en trång passage mellan en stentrappa och ett brunbetsat trästaket. Man cyklade ner för Högåsvägen och svängde upp på trotoaren till vänster via Eva anderssons garageinfart,där stenkanten var lägre. Man var tvungen att ta ut svängen en aning men ändå hålla sig på trotoaren för att komma rakt in till vänster mot det lilla gattet mellan trappan och staketet.Det var nödvändigt att stå på tramporna dels för att hålla balansen och dels för att inte slå den högra trampan i trappan. Det var daglig precissions och balansträning. En bra dag när känslan var den rätta och man hade luft i däcken så kunde man satsa på att hoppa ner för den tre steg långa trappan.
Jag minns hur jag rullade nerför högåsvägen , backen var ganska brant och gav den nödvändiga farten. Jag tog ut en vid sväng åt höger, ända ut i kanten där resterna av vinterns sandningar gkorde det förädiskt halt. I höjd med trappan eller strax ovanför svänger jag vänster och har en lite diagonal ansats mot trappan, på så sätt blev det lite medlut och det var lättare att hålla farten uppe. Ett par tre snabba tramptag
- schhhhhhhuit-schhhhiut-schhhhhhuit, trampan skrapade mot det skrynkliga kedjeskyddet.Det var någonstans där,lite för sent, som jag såg trotoarkanten. Nu gick det fort.Jag hann uppfatta Yngve bengtsson där han stod uppsträckt i rabbaten med ett förvånat eller iallafall mycket uppmärksamt ansiktsuttryck Ljudet ifrån det intensiva trampandet hade fått honom att titta upp. Sen röck jag i styret för att få framhjulet över kanten. Granitkanten small in i fälgen. cykeln gjorde ett skramlande krumsprång. Med framåtlutad slagsida for jag ut i ovissheten. Nu var det en fråga om överlevnad Nedslaget blev inte bra. Hårt och stumt slog fälgen ner i asfalten.Bakhjulet tog nedersta steget.Ett par sekunders desperat parerande hjälpte inte. Cykeln kastade framhjulet ställde sig på tvären, hela världen slog runt i ett virvlande kaos av ben och armar,hjul,grenar och löverk
Yngve skrattade genom näsan och tuggade Tenor medan han hjälpte mig ur buskaget och reste upp cykeln. Med punka gick jag den sista biten till fotbollsplanen. Dit kom man varje dag med eller utan vurpor, full av entusiasm inför dagens matcher. Ofta fick man vänta på dom andra. Jonas kom alltid tidigt. Jag ser framför mig hur han kommer hoppspringandes med en sko på medan han liksom springer på den andra i farten. Han har en halväten macka i munnen och en boll under armen.När han kommit halvägs upp far den nyss igenslängda ytterdörren upp och hans morsa börjar ropa. Jonas ville inte höra men han kom aldrig undan det skalade äpplet. hon kom hela vägen upp till planen om det krävdes. Det var naturligtvis ett fruktansvärt handikapp.Han hånades svårt för det skalade äpplet. Men inte för mycket, bra fotbollar var hårdvaluta. Kom det ingen med en bra fotboll kunde det sluta så illa att Marie fick springa in till sig, hon bodde alldeles intill planen, och hämta sin pappas gamla läder. Det var en brun liten läderboll med snörning som det var mycket svårt att bli vän med. Den blev tung som bly om den blev våt. Snörningen och den ovala formen gjorde att den studsade som den själv ville. Det var ofta till förtret men kunde också vara till ens fördel när man tvingades förklara en eller annan fatal miss. Bollen var på det hela taget värdelös, men bättre än ingen boll alls. Innan spelet kunde börja skulle det bestämmas lag. Det var som regel en ganska kort process där man delade upp i så jämna lag som möjligt. Ett visst munhuggande kunde naturligtvis uppstå man var inte alltid överens om kvaliteten på alla spelare. Alla skulle ju så att säga vägas mot varandra. Det statiska odemokratiska systemet med två lagledare som skulle turas om att välja spelare var en skolprodukt och inget för seriösa fotbollspelare. Ibland fanns det självklara auktoriteter som i kraft av sin ålder eller odiskutabla kvalitet tog kommandot Han kunde då föreslå sig själv jämte någon yngre lovande eller någon helt oduglig mot resten.
-Jag å tôtis mota klabbet!
Klabbet som bestod av alla utom stjärnan och tôtis var inte helt rättslösa dom kunde kontra med ett motförslag men oftast så antogs utmaningen utan protester. Efter en stunds taktik och positionsgenomgång bestämdes vad man skulle "gå te" samt några grundläggande regler. Tre hörner straff, inga höjdare,flygande målvakt, inga tacklingar ve Hasse på Högens häck, det var taggatrå i den. sedan började matchen.
Det var en allvarsam lek och frågan är om man inte nådde sin topp i seriositet någon gång där. Match efter match , svetten lackade och vi höll på tills dom andra inte fick vara ute längre eller tills mörkret satte stopp. Det var inte alla som hade fotbollskor man spelade i det man hade. Alla hade några slags skor utom Jalling, han spelade i strumpor eller barfota. Jag hade ett par erbarmligt pinsamma plastskor med stenhård hätta som hette Bobby. En del hade riktiga läderskor men bara en hade ett par Kopa. Dom var som en ouppnåelig dröm som man bara kunde be att få titta på. Ofattbart dyra tillverkade i det finaste skinnet som fanns i hela världen, känguru. Numera äger jag ett par kopa, jag sprang på ett par på en secondhand i stockholm. Tvåhundra spänn för ett par gamla fotbollskor två nummer för stora men jag tvekade inte en sekund. jag har inte sett dom på ett par år men dom ligger här någonstans, mina Kopa. Ett par skor från 1970 tillverkade i svinskinn som gör sig bättre som dröm. Nä nu skall jag till Martin och projektera. Vi kanske skall bygga en kastmaskin, ett grabbprojekt så man inte kvävs av alla tjejbaciller.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)